Jag är riktigt, riktigt dålig på att vara sjuk..
Dagens tanke: "Är jag bortskämd och egocentrerad som inte står ut med att vara förkyld så att jag inte kan träna?"
Jag hatar att erkänna detta, men jag är en person som påverkas otroligt negativt av att vara sjuk. Att drabbas av en förkylning är något som verkligen kan bryta ned mig och få min värld att mörkna några grader. Det är inte själva förkylningen i sig som lägger ett mörker över mitt sinne, utan det är det faktum att förkylningen gör att jag inte kan träna som tillfälligt förstör mitt liv. Jag blir riktigt frustrerad och lite nedstämd när jag inte kan röra mig och träna på det sätt jag är van. Att inte få göra av med all den energi jag bär på gör att min kropp blir rastlös och mitt sinne blir segt, trött, långsamt och negativt. Jag blir helt enkelt en betydligt sämre version av mig själv när träningen inte kan, och inte får, ta den plats den brukar och den plats den förtjänar. Jag blir så pass påverkad att jag till och med utvecklar en sorts light-fobi för sjuka människor och vill helst till varje pris undvika att umgås med andra som snorar, hostar och har feber.
Som jag skrev så är detta något jag hatar att erkänna. Jag menar, jag är ju till och med utbildad psykolog och jag har massvis med verktyg för att hantera denna motgång. Dessutom vet jag ju att livet inte går under bara för att man missar en veckas träning. Jag vet också att man inte tappar alla sina muskler eller förlorar all sin kondition på ett kortare avbrott. Jag vet att förkylningar går över, och jag vet att livet är mer än träning. Dessutom har jag både i mitt yrke och i min vardag träffat människor som av olika anledningar inte ens kan ta sig upp för en trappa själv och som aldrig mer kommer att kunna träna. Människor som inte ens kan ta promenader och röra sig på det sätt jag är fri att göra även när jag är sjuk. Jag vet allt detta, och jag tänker på det rätt ofta. Ändå tenderar min värld att falla lite samman för en stund när förkylningen tar sitt grepp om mig och jag tvingas möta insikten om att det nu blir vila några dagar. Är jag bortskämd och egocentrerad som känner så? Är jag otacksam och osund för att jag påverkas så?
Tidigare har jag tänkt att jag mest blir frustrerad över frånvaron från träningen när jag har ett mål framför mig som t ex en tävling. Då är det ju förståeligt att man blir rätt less. En sjukdom är nämligen det som kan vara skillnaden mellan ett bra och ett dåligt resultat. Men på senare år har jag insett att det inte spelar någon roll när det inträffar eller vad jag står inför, jag blir alltid otroligt nere när jag blir sjuk och missar träning. Vad beror det på? För min del tror jag att det är en kombination av en massa saker. Min vardag förändras, min kropp får inte göra av med energi, jag får inte de endorfiner jag är van, jag blir trött, jag tappar en del av min sociala tillvaro, jag känner mig otränad, jag tappar prestationsförmåga, jag vet att det är jobbigt att börja igen, jag får en annan känsla i kroppen och jag känner mig dålig. Det mesta blir helt enkelt lite sämre.
Är detta osunt? Jag brukar fundera på det och jag har hittat mitt svar. Nej. Detta är inte osunt. Detta är mitt driv, min motivation och det är det som får mig att fortsätta göra det jag älskar och mår bra av. Jag får dessutom massvis med både fysiska och psykiska fördelar av att ha ett sådant driv till träningen. Jag tänker att det till och med är riktigt bra att jag mår lite dåligt när jag inte kan träna, för varje gång det händer så förstår jag verkligen varför jag tränar och påminns om vad träning ger mig. Att vilja träna är sunt, det är våra kroppar byggda för. Och jag är tacksam över att jag har detta driv. Jag är tacksam över att jag har en kropp som kan. Jag tror bara att jag behöver bli sjuk ibland för att påminnas om det och komma ihåg att jag aldrig kan ta min kropp för givet. Osunt hade det varit om jag inte kunnat vila när jag blir sjuk eller inte kunna känna någon mening med livet när träningen uteblir. Osunt hade det varit om jag fått otrolig ångest eller inte velat acceptera att kroppen inte kan just då. Men att vilja träna, må bra av att träna, acceptera när man inte kan och tillåta sig ha alla de känslor som kommer med det, det tror jag bara är sunt och viktigt. Och på frågan om det är bortskämt och egocentrerat att känna sig otroligt frustrerad och less när man inte kan träna så är svaret ja. Ja, det är bortskämt och egocentrerat, men det är mänskligt och fullt normalt. Jag är bortskämd och lyckligt lottad som har en så väl fungerande kropp och det hopoas jag att jag får fortsätta vara länge till. Med mitt driv för att träna ökar jag dessutom förutsättningar för att det ska förbli så. Nu hoppas jag bara att jag snarast blir frisk!
