dailythought.blogg.se

Dagens tanke: "Att flytta långt bort är en känslo-karusell, tur att jag alltid gillat karuseller".

Tre gånger tidigare i mitt liv har jag flyttat iväg långt, långt hemifrån. Första gången var det USA som var destinationen, andra gången stod Balkan som värd och den tredje gången bar det av till Dublin. De två första gångerna flyttade jag, precis som nu, iväg helt ensam. Ytterligare vid ett tillfälle, en fjärde gång, har jag fått ta farväl av nära och kära för en tid, men denna gång hade jag min närmsta med mig som sällskap. Då åkte vi på en livsresa ut i världen. Nu är det dags igen. Nu står jag här och återigen tar farväl av min trygghet, min omgivning och mitt nuvarande liv. Åtminstone för en tid. Men denna gång håller jag mig i alla fall inom Sveriges gränser. 

Det är alltid känslosamt att säga hej då. Det är många olika känslor som samtidigt dyker upp. Å ena sidan känner jag ett pirr, en förväntan, nyfikenhet, längtan, spänning och glädje över att få flytta till en ny plats. En ny plats där jag ska få upptäcka och uppleva nya saker. En plats där jag ska få förändra min vardag med ett nytt jobb och träffa nya människor. En ny stimulans och en utmaning. Å andra sidan känner jag ett vemod, en osäkerhet, sorgsenhet och en ensamhet över att flytta bort från det jag redan har. Flytta bort från min hemstad, min familj, mina vänner, mitt gym, mitt sammanhang och min sambo. Att lämna allt detta bakom mig för en tid är jobbigt och lite läskigt. Så varför gör jag det? Och varför fortsätter jag att göra det gång på gång trots att jag skulle kunna ha valt att stanna kvar?

Min lillebror berättade att han inte skulle kunna göra det jag väljer att göra. Att han aldrig skulle välja att flytta iväg till en plats där han inte känner någon och lämna allt. Jag kan på alla sätt förstå honom. Det finns många nackdelar som följer med att packa ihop sina saker och bara dra. Det kostar ett pris, som allt annat. Och samtidigt kan jag inte förstå. Jag kan inte förstå hur man inte kan vilja bara ge sig ut i världen och upptäcka. Hur man inte kan vilja leta sig ny stimulans och nya äventyr. För det är det jag alltid drivts av. 

Jag har alltid varit en sökare. En person som velat mer. Velat se mer, göra mer, testa mer. En person som snabbt blir rastlös, missnöjd och behöver ny stimulans. En person som lessnar och som måste röra på mig för att testa nya marker. Jag har alltid känt mig så och det är förmodligen det som ligger till grund för att jag prövat på många olika yrken, läst flera olika kurser, tävlat i flertalet sporter, flyttat på mig några gånger och begett mig ut i världen. Det är det som har drivit mig framåt och vidare och detsamma gäller även denna gång. Det är nyfikenheten och rastlösheten som fört mig mot jobbet i Örebro. Känslan av att vilja mer som fört mig mot en ny stad och ett jobb inom ett intressant och specifikt område. Känslan av bristen på nöjdhet och den ständiga jakten efter att lära mig mer som gör att jag inte bara kan ta det första bästa utan att först se mig om och försöka se om det finns något mer. Något bättre. Även om jag såklart inte vet om det egentligen är det, så måste jag åtminstone få testa. Det kan bli hur bra som helst, eller hur dåligt som helst, det beror mycket på vad jag gör det till. Och oavsett vilket så går det alltid att flytta igen och då, i så fall, med flera erfarenheter rikare.

Det är alltså med en "känslo-karusell" i flyttlasset som jag nu är på väg söderut. Jag har valt att kalla det för "karusell" just för att jag älskar karuseller. På samma sätt som jag älskar jag känslor. Alla känslor. De starkaste känslorna just nu kantas av nyfikenhet och vemod, och de starkaste tankarna lyder: "Tänk om jag inte trivs" och "Hur ska det gå att ha ett distansförhållande?" Men jag skulle också kunna tänka: "Tänk om jag trivs hur bra som helst" och "Tänk om relationen blir starkare av distansen?". Livet är ovisst, fullt av utmaningar och det är spännande. Det blir sällan som man trott, men det kan bli riktigt bra ändå, och i slutändan blir det ändå ungefär vad man gör det till.